Varken feedback eller kritik har något egentligt värde.
Det insåg jag, tacksamt nog, för flera år sedan.
Inte bara negativ respons, men också ilska och hat har numera svårt att få fäste.
Sådant bara rinner av mig.
Även vackra ord tas emot med försiktighet.
Lika lite som jag förfasas över glåpord eller tillmälen, jublar jag över hyllningar.
Varför bry sig om andras tankar, när jag inte ens engagerar mig i mina egna?
Komplimanger tas emot med ett ”tack snälla, berätta gärna vidare för världen”.
Förolämpningar ignoreras helt eller besvaras med ”tack för att du tagit dig tid att kommentera, men det jag hade att berätta var inte ämnat för dig”.
Så det så.
//Dennis Westerberg
