Jag lärde mig tidig, att den som oroar sig, också är den som har koll på saker och ting.
Avsaknad av oro, berättade min omgivning, var således ett tecken på begränsade perspektiv, och brist på kontroll. Detta var vad jag fick höra, och det var enligt denna ”devis” som människor runtomkring mig levde sina liv.
– Människor som inte oroar sig, är antingen blinda för verkligheten eller ansvarslösa.
Med sådana ”lärdomar” tog jag mig an världen, och varje gång som oroskänslan uteblev, blev jag således orolig just för detta. Jag hade såklart tappat kontrollen [vad annars?], och letade förtvivlat efter något att oroa mig för, och… tro det eller ej… varje gång som jag kollade efter, lyckades jag få span på något som jag hade missat, och vips så var oron tillbaka.
Oro blev därmed en viktig och tillitsfull värdemätare på om jag levde mitt liv på rätt eller fel sätt.
Problemet var – vilket jag inte förstod då – att oro, just är motsatsen till ro. Även till sinnesfrid, klarhet, klokhet, mod, självförtroende, tillit, tacksamhet och villkorslös kärlek.
Så… ifall det är ett njutbart och tryggt liv man önskar, är oro just det som står i vägen.
Så… how do you square that circle?
Ja, kanske genom att förstå, att trots alla välmenande försök från omgivningen att guida oss till ett sunt liv, är denna typ av guidning egentligen det som driver oss på villovägar.
Oro är nämligen ingen känsla som uppstår på grund av oklara yttre omständigheter. Oro är i stället en känsla som signalerar oklarhet… i sinnet; alltså ett tecken på att det egna tänkandet – vad det än må innehålla – skymmer sikten från klarhet, och nya, klokare perspektiv. Och så snart som tankarna skingras, tar ro… men också klokskap… plats i sinnet.
Något som är viktigt för oss alla, men särskilt för den som har svåra förhållanden runtomkring.
Oros ska varken förhindras eller förintas. Endast förstås.
Inte utifrån dess innehåll däremot. Endast som en slags ”barometer” som signalerar klarhet eller oklarhet. I sinnet. Ingen annanstans. Just bara.. i sinnet.
Minsann.
Med kärlek,
Dennis