Det största hindret för att lära nytt är sällan okunskap.
Det är föreställningen att vi redan vet.
Vi föds nyfikna – öppna för intryck, frågor och upptäckter.
Men snart lär vi oss något annat:
– att svar premieras före sökande,
– att säkerhet smäller högre än tvivel,
– att frågetecken bör rätas ut snabbt – inte utforskas vidare.
Och något går förlorat.
Vi slutar fråga.
Vi byter undran mot färdiga facit.
Vi börjar undvika det osäkra, trots att det är där all verklig kunskap tar sin början.
Men ovisshet är inte farlig.
Den är fruktbar.
Det är i glappet mellan det vi vet och det vi ännu inte förstått som lärandet sker.
När vi vågar säga ”Jag vet inte”, sker något avgörande.
Inte för att vi är okunniga, utan för att vi är klarsynta nog att förstå:
– att vishet aldrig bor i färdiga svar, utan i förmågan att fortsätta fråga.
Med kärlek,
Dennis
