I torsdags den 10 september deltog jag i en workshop som ”Ekskäret Salong” anordnade. Reuben Sallmander var talare, och ämnet var: – Att bara prata förändrar inget, eller?
En workshop om samtalets betydelse, alltså.
Det här var vad som dök upp hos mig:
”Som jag ser det, går budskapet aldrig att finna i själva orden. Egentligen ej heller i tonhöjd, miner eller gester. Ljud och rörelser är endast vägvisare till budskapet. Problemet är att det är lätt att fastna i själva vägvisaren, och att sedan bli besviken för att det enda man upplever är en skylt.
Budskapet finns aldrig i det som sägs. Orden är begränsande. Budskapet är det som man vill ha sagt. Därför kan tystnad emellanåt innehålla en djupare kommunikation, än 1000 ord eller bilder.
Budskapet är ”formlöst” i sitt ursprung, endast som en potential för det som man vill kommunicera. Orden fungerar i bästa fall som en guide till själva budskapet, men står alltför ofta i vägen för det som man vill ha sagt.
När såväl sändare som mottagare har klarhet i sinnet, behövs varken ord, gester eller miner för att kunna förstå varandra. Det brukar kallas ”talande tystnad”. Samhörighet sitter nämligen inte i det som kommuniceras. Däremot i de som kommunicerar, och graden av förståelse och gemenskap är direkt kopplad till graden av stillhet på insidan.
Den TILLIT som är så nödvändig för ett gott samtal, är egentligen alltid på plats i oss alla, men döljs av det tänkande som pågår i sinnet för stunden. Tack och lov är det… just bara tankar. En insikt kring detta faktum – att en tanke bara är en tanke – gör att vi tvivlar på vår egen tvärsäkerhet, vilket i sig gör oss mer ödmjuka till den verklighet som presenteras. Vår egen eller andras.”
