Många människor som söker sig till min coachning – särskilt artister, konstnärer och skådespelare – känner att de har ”ett oändligt hål av tomhet som de önskar fylla”.
Applåderna, recensionerna och romanserna har inte räckt till.
Min approach – efter att ha skapat ett förtroende hos kunden, och förklarat att jag har en viss sorts ”svart” humor – brukar vara att jag föreslår en matematik-kurs som ett alternativ till coachningen.
Oändliga hål kan nämligen aldrig någonsin fyllas.
Det ligger i sakens natur.
Oändligheten är oändlig, liksom.
Bortom min sarkastiska och smått ironiska ton, ligger dock ett kärleksfullt och välmenande ifrågasättande av själva problemformuleringen.
Mitt förslag är, att överväga möjligheten att det egentligen inte finns något hål alls som måste fyllas.
Det s.k. ”hålet” ska heller inte övertäckas eller sopas undan (om det nu ens är möjligt när det gäller hål). Istället bara förstås.
Först genom att utmana hålets existens – alltså att ifrågasätta den egna, inre berättelsen om tomheten.
Ett sätt att göra detta på, är att titta i den riktning som de tre principerna pekar.
Det brukar förklara det mesta.
Med kärlek,
Dennis