Det är lätt att skuld- och skambelägga sig själv.
Vanligt och begripligt.
– Varför sa jag så?
– Hur kunde jag vara så dum?
– Att jag aldrig kan hålla min käft?
– Får skylla mig själv!
– Jag är en idiot helt enkelt.
– Får acceptera att ingen vill va med mig.
Men, ytterst är alla upplevelser som vi har i livet, ett resultat av det som sker i sinnet; en projektion av de tankar som dyker upp, och som ger oss vårt perspektiv kring saker och ting. Även perspektiven kring oss själva.
Det gäller de berättelser vi berättar i vårt inre, och således de känslor som känns i kroppen, som ett resultat av berättelserna.
Det innebär att skuld- och skambeläggandet, egentligen är som att lägga sig för att sova på kvällen, och sedan beskylla karaktären i drömmen [alltså den drömde versionen av sig själv] för det som skett under nattsömnen.
Onödigt.
Med kärlek,
Dennis
