När vi försöker sätta etiketter på människor, riskerar vi alltid att gå vilse.
Oftast genom att mäta sådant som låter sig mätas – men som saknar egentligt värde – men ignorera det av verklig betydelse, just eftersom det inte går att fastställa exakt.
Svaret vi erhåller blir fel, varje gång, men används ändå i många sammanhang som en förklaringsmodell, med motiveringen ”det är bättre med ett svar, även om det är fel, än inget svar alls”.
Anledningen till att etiketter som vi sätter blir fel, är att sådant som har med mänskliga beteenden att göra, aldrig är ”digitala” (antingen eller), utan kan bättre placeras på en skala, i ett spektrum.
Ungefär som färgen på ett höstlöv. Vilken nyans är höstlik och vilken är det inte? Vid vilken färgskiftning går skiljelinjen?
Mänskliga beteenden kan bara placeras på en skala. Inte som något precist. Någon har mer och någon annan har mindre. Det är omöjligt att sätta ”oomtvistliga” etiketter på människor.
Och eftersom vi inte kan göra detta, bör vi undvika etiketter så långt det går. Särskilt med tanke på vilka konsekvenser som dylika markörer kan ge.
Historien är fylld med skräckexempel på när vi försöker sätta etiketter på människor, när det i själva verket rör sig om en skala – ett spektrum.
– Vem är svensk?
– Vem är jude?
– Vem är svart?
– Vem är pojke?
– Vem är flicka?
– Vem är sjuk?
– Vem är frisk?
– Vem är normal?
– Vem är onormal?
Så snart vi sätter en etikett på en människa, och betraktar den som ”en annan” – och placerar den personen i en kategori, i ett hörn – är det lätt att avhumanisera människor som inte är som vi.
I stället borde vi acceptera det faktum, att det inte går att kategorisera människor på det sättet, och ta oss tid att se var och en som individer, utan iver att placera dem i fack, och kalla dem sjuka, avvikande eller annorlunda.
När vi inte tar oss den tiden, och i stället går den enkla vägen – trots att den leder oss fel – riskerar vi att skapa en värld som ingen av oss egentligen vill leva i.
– Lär dig svenska, eller flytta.
– Ta ett piller, och hör sen.
– Klä dig som en pojke, bögjävel.
Slutsats: Genom att bunta ihop människor i särskilda kategorier – som inte har någonting med verkligheten att göra – behöver vi inte bry oss om hur saker och ting egentligen ligger till. Och… så kan vi se vara barn i ögonen, eftersom vi i alla fall gjort något. Eller hur?
Nej, menar jag… bättre då, att inte göra någonting alls. Faktiskt.
Men än hellre… att möta dem vi möter, med nyfikenhet, förundran och kärlek.
Och skulle inte kärlek räcka… ös in mer kärlek.
Med kärlek,
Dennis