fbpx

Jag lyssnar på gårdagens sommarpratare, Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare till bästsäljaren “Hjärnstark”… och slås av hur illa ställt det är med hela det traditionella psykologiska fältet. Jag menar, tänk att denne man får stå helt oemotsagd, med sina hypoteser, antaganden och gissningar, utan att en enda reagerar.

I ett program som faktiskt Sveriges Radio producerar och sänder.

– Oj.

Överläkaren hinner inte komma mer än ett par minuter in i programmet, förrän det första – helt obekräftade – påståendet levereras, nämligen att upplevelserna av livet lagras i hjärnan.

– Källa på det?

Vem har någonsin funnit kärlek, förhoppning eller färgen orange inuti hjärnan? Eller upplevelsen av förskräckelse, tristess och lukten av rutten ost?

Är det inte sorgligt, att en av de mest kända och respekterade auktoriteterna inom fältet, levererar sådana typer av dogmer, som om de vore bekräftade faktum?

Redan de första meningarna visar hur övertygelser, trossatser och rena chansningar dominerar fältet. Som om religion och vetenskap vore samma sak. Pinsamt.

Som om hjärna och psyke vore detsamma.

Sorgligt.

När det har gått ca 3.30 av klippet – en Bruce Springsteen-låt inkluderad – förvånas doktor Hansen över Socialstyrelsens uppgifter om att över en miljon svenskar får antidepressiva mediciner. Förvåningen blandas med förskräckelse.

Inte över att vi ordinerar droger till fullt friska människor, som man hade kunnat tro och hoppas. Inte heller över att vi förväxlat sjukdom med friskhet – att depression faktiskt är ett livsviktigt skydd, en början på återhämtning. Nej, inte alls. Utan istället över att vi människor inte vågar se kopplingen mellan den ökande psykiska ohälsan i samhället, och det faktum att vi lever i städer och omges av datorer.

– Där satt den.

Och det har inte ens hunnit gå fem minuter.

Jag trycker på paus.

Måste pusta ut.

Hur är det möjligt, att Sverige Radio sänder detta? Och låter honom stå oemotsagd?

Gissningsvis för att han är en aktad man… och med rätt antal gradbeteckningar på uniformen.

För mig blir det än mer tydligt hur psykologi har kommit att blanda ihop vetenskap med underhållning och kultur.

Inom upplevelsebranscherna är det ju betydelsefullt vem som håller i penseln, står bakom mikrofonen eller har huvudrollen. Till och med viktigare än själva tavlan, sången och filmen. Och för mig är detta helt okej. Jag gillar det till och med. Inom kultur och underhållning vill säga.

Men inte när det gäller vetenskap. Titel borde vara underordnad sanning.

Förklaringen som doktor Hansen och alla hans kollegor söker… ÄR funnen… men går inte att gräva fram bland löprundor, armhävningar eller gymtimmar. Ej heller bland skärmtider, datormiljö eller mejlkorgsstorlekar.

Inte ens om herr Hansen önskar så.

Nej inte alls.

Däremot någon helt annanstans.

Bland principerna

Principerna som förklarar allt.

De är dessutom fullt synliga, om uniformerna bara vore villiga att titta efter.

Det är inte heller så att alla dessa psykiatriker eller psykologer inte vill upptäcka förklaringen de söker. Det vill de. Självfallet

Nej, problemet är att de räds faktum. Att de fruktar sanningen.

Bättre att stanna kvar i det som känns bekant och tryggt.

Bättre att tillhöra pöbeln.

Jag lyssnar vidare… men med sorg i hjärtat.

//Dennis Westerberg

Pin It on Pinterest

Podcast

Missa inte den populära podden Tomas och Dennis podcast. En guide till villkorslöst välmående.

Liveshow

Dennis sänder ofta live på Facebook. Ett samtal med tittarna kring ett specifikt ämne. Missa inte detta.

Redo för en verklig förändring?

preloader