Tänk tillbaka på den tid när du var fyra år.
Allt var nytt och behövde undersökas.
– Varför är himlen blå?
– Vart tar solen vägen på kvällen?
– Kan fiskar bli törstiga?
Ingen behövde lära dig att vara nyfiken. Du frågade för att du ville förstå.
Sedan hände något.
Du lärde dig att det finns rätt svar och fel svar. Att det kan vara pinsamt att fråga. Att den som låter säker ofta uppfattas som klokare än den som säger: – Jag vet inte.
Så du blev försiktigare.
Inte nödvändigtvis klokare. Bara försiktigare.
Nyfikenheten försvann dock inte. Den skymdes av tankar av rädsla och tankar om vad andra människor skulle tycka.
Det är synd. För nyfikenheten är en av våra största superkrafter.
Den får oss att upptäcka sådant vi tidigare inte kunde se. Den hjälper oss att tänka själva, förstå andra människor och hitta nya vägar.
Rädslan säger:
– Tänk om jag misslyckas?
Nyfikenheten undrar:
– Vad skulle jag kunna lära mig?
Rädslan säger:
– Så här har vi alltid gjort.
Nyfikenheten undrar:
– Finns det ett bättre sätt?
Rädslan säger:
– Det är för sent.
Nyfikenheten undrar:
– Vad är fortfarande möjligt att göra?
Nyfikenhet innebär inte att vi saknar rädsla. Den hjälper oss bara att rikta uppmärksamheten mot något annat än det vi är rädda ska hända.
I en värld där vi snabbt kan få tillgång till nästan obegränsad information blir nyfikenheten dessutom allt viktigare.
Svar finns överallt.
Det verkligt värdefulla är att kunna ställa kloka frågor, förstå sammanhang och avgöra om svaren verkligen är rimliga.
Du behöver därför inte skaffa någon ny förmåga. Du behöver kanske bara komma ihåg vem du var innan du lärde dig att det var farligt att ha fel.
Ställ en fråga som du vanligtvis inte ställer.
Undersök en tanke som du länge har tagit för given.
Testa något utan att först kräva en garanti för att lyckas.
Nyfikenheten finns redan inom dig.
Släpp den lös.
Med kärlek,
Dennis