Det märkliga med tankar är inte att de dyker upp.
Det gör de nämligen hela tiden.
Den ena efter den andra.
Ne, det märkliga med tankar är att de så ofta bär uniform.
De kommer in i rummet som om de vore befälhavare.
Som om de hade mandat.
Som om de visste något.
”Det här kommer aldrig att gå.”
”Varför lyssnar ingen på mig?”
”Jag borde…”
Och eftersom de låter så tvärsäkra, bekräftar vi dem, som om de vore experter på livet.
Men en tanke är inget facit.
Inte ens ett bra förslag.
Det är bara en tanke.
En begränsning av verkligheten alltså.
Det finns ju alltid en större tanke – otänkt just nu – som man skulle kunna ha tänkt.
Eller hur?
Så, låt tanken vara för ett ögonblick.
Då bli tillvaron sådan den är och alltid har varit…
… hur mycket som helst.
Med kärlek,
Dennis