Människor bär på en längtan efter att bli sedda.
Det börjar tidigt.
Ett barns skratt som söker en blick.
En tonårings revolt som hoppas att någons ska förstå.
Vi vill känna att vi betyder något.
Att vi spelar roll.
Varje gång någon stannar upp och verkligen lyssnar, byggs något starkt och hållbart inom oss.
Men i en värld där uppmärksamheten ständigt är på drift, där skärmar blinkar, flöden rullar och notiser pockar, är det lätt att tro att man måste överrösta andra för att märkas.
Skrika lite högre. Synas lite mer.
Men…
När vi stillar oss en stund och lyfter blicken blir det tydligt.
Längtan finns överallt.
Behovet av att bli bekräftad är delat och det för oss närmare varandra.
Just där, i det gemensamma, bor något djupt mänskligt.
När jakten på uppmärksamhet släpper taget och vi i stället ger vår blick, vår närvaro, till någon annan händer något.
Vi ser inte bara den andre. Vi blir också själva sedda.
Det är ett märkligt samband men helt sant. Människan blir synlig när hon ser.
Och mitt i sorlet från allt som blixtrar och skyndar finns fortfarande plats för det som är enkelt, ärligt och närvarande.
Det som bär.
Med kärlek,
Dennis