Vi fascineras av vad AI kan åstadkomma.
Den översätter språk på en sekund, summerar texter, skriver kod, målar tavlor och förutser beteenden.
Revolutionerande.
Absolut.
Minsann.
Men… en maskin har inget begär.
Ingen egen vilja.
Ingen skam, ingen skuld, ingen längtan efter att bli sedd.
Den känner inte vemod när löven faller.
Den saknar inte sin morfar.
Den blir inte knäsvag av musik, eller arg av orättvisa.
Den vet inte hur det är att mista någon – och behöva ta sig samman.
Jo, visst… AI kan simulera allt detta.
Inte imorgon. Idag.
Även empati, förnuft och kärlek.
Men en simulering är alltid en simulering.
En skyltdocka på HM, blir inte mer människa, bara för att vi ger den mänskliga attribut.
Det finns en väsensskillnad.
Svårt att ”ta på”, men ett faktum.
AI är en maskin, ett verktyg. Ett kraftfullt sådant.
Ja, jäklar.
Men det är vi som är vid liv, levande.
Liv är det som skapar. Inte det som blir skapat.
Och det gör all skillnad i världen.
Med kärlek,
Dennis