Vi tycker om när det känns bekvämt.
När vi vet vad som gäller.
När vi känner igen oss.
När vi kan ana vad som kommer härnäst.
Men utveckling – den känns sällan behaglig.
När något skaver.
När samtalet går i stå.
När man inte längre har ett färdigt svar.
Då är man just där man behöver vara.
Obehaget är inte ett tecken på att man gör fel.
Det är ett tecken på att man rör sig.
Förändring märks.
Och om den inte märks – då är det nog ingen förändring.
Så nästa gång det känns obekvämt – stanna kvar.
Andas. Lyssna. Se efter en gång till.
Och fortsätt gå.
Det kanske inte känns tryggt.
Men det är på riktigt.
Med kärlek,
Dennis
